Sitter och läser Rebecka's blogg under kategorin läsvärt. Där berättar hon om sig själv, sina tankar om olika saker och egna upplevelser, och hon fick mig verkligen att tänka till.

Jag kan verka som en väldigt glad person utåt, och det är jag oftast. Men det finns dagar då även jag bara vill ligga kvar i sängen och göra absolut ingenting för att det känns så tomt i mig. Men istället åker jag till skolan och går leende genom korridorerna när jag i själva verket bara vill springa iväg och gråta. Det känns som om man går runt med en mask. Och så finns det dagar när jag inte ens har orken att sätta på mig masken. Jag försöker alltid se positivt på saker, inte göra dom svårare än vad dom redan är. Men ibland finns det stunder då det känns som om inget på hela jorden skulle kunna få något att bli bra igen. Det är i såna här stunder som jag inser hur mycket mina vänner betyder för mig. Vänner som kommer med uppmuntrande kommentarer. Vänner som man blir glad av bara av att vara i närheten av. Vänner som kan förstå hur jag mår bara av att veta vilken låt jag lyssnar på. Vänner som jag kan vara mig själv med. Jag är otroligt glad över alla mina vänner, inte bara de närmaste utan även de som jag bara träffar ibland. Jag är en väldigt öppen människa, pratar oftast för mycket om saker som jag tänker på som det egentligen bara är jag som bryr mig om. Jag tänker väldigt mycket, och väldigt djupt. Ibland kan jag skämmas över att jag gör det och försöker då komma på en ny personlighet som jag ska växa in i. En ny person som inte har alla dom här tankarna utan istället bara gör saker. Jag har upptäckt på senare tiden att jag ofta strävar efter perfektion, med mitt yttre alltså. Jag kan inte påstå att jag lyckas men det är vad jag strävar efter. Jag säger inte heller att jag är ful. För det tycker jag inte. Och när jag säger yttre menar jag inte bara utseendet utan hur jag rör mig och gör saker. Mitt kroppsspråk. Innan jag gör något tänker jag igenom hur det ser ut om jag skulle göra det, istället för att bara göra det och ta emot människors undrande blickar. Jag ser upp till människor som bara gör saker, skiter i hur dom ser ut och bara gör det. För jag tycker att dom är dom härligaste. Och det är så jag oxå vill vara. Men mina tankar stoppar mig.

Nu blev det här inlägget lite i längsta laget, men det blir ofta så när alla tankar och känslor åker ut. Och nu när jag har sagt det här tror jag inte att jag kommer öppna mig särskilt mycket mer på bloggen. Istället tycker jag att ni ska läsa på Rebecka's blogg under läsvärt, jag vet inte hur det är med er men jag kände igen mig i väldigt mycket.